Det finns en person som jag skulle behöva vid min sida just nu, och som jag skulle ha behövt redan för flera månader sedan, men som tydligen inte riktit har tid med att ge stöd eftersom alla andra tycks gå före.. Förut fanns du alltid där för mej, då jag behövde prata, vi gjorde saker tillsammans, roliga och sorliga, och jag kunde alltid öppna mej och prata med dej... Nu finns du någon annanstans och har aldrig tid eller intresse, alltid en massa bortförklaringar och allting tycks alltid gå före.. Jag hoppas du en dag inser, att du är en person som jag kommer behöva, hela livet ut! Jag är ung, med en vardag som inte alla 20-åringar har! Jag behöver ha dej vid min sida... Jag har massor med kompisar som finns där; ja! Jag har en pojkvän som finns där; ja! MEN ibland behövs även du...
Skall det bli såhär bara för att man blir vuxen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar