Tungt...

Jag kände mej självsäker över att dethär året skulle föra med sej mycket bra saker! Bland annat frisk familj...
Lika självsäker var jag på att Han skulle bli frisk efter denhär behandligen. Det är tungt att se en människa så trött av allt som hör till sjukdomen. Men innan svarena nu kom fram "visste" jag att nu är det borta, jo nu är det borta! Jag "visste" det till 100%. Han mådde också utåt bättre före svarena, nu efteråt är det som att allt föll tillbaka till höstens mörka gråtiga tider. FAST de har ju blivit bättre, så positiviteten stannar nog kvar hos mej iallafall, och det känns lite bättre faktist. Men dendär "Morran" (som syster säger), kall av all is och ensamhet, kommer nog fram emellanåt och försöker ta över! Är det nu man bara borde försöka förtränga sjukdomen, som man automatiskt gjorde då man såg förbättringar på hösten? Man glömde liksom bort det, fast det nog fanns där hela tiden, men man tänkte inte lika mycket på det.
Tung bilresa hem med bara långsam, negativ och ledsen musik på radion..
Och dendär gråten.. Den vill komma, men den håller sej borta ända tills man går utanför deras dörr.. Nu ligger den och lurar nånstans också, sådär att man känner av den men den kommer liksom bara upp till halsen och sen far den tillbaka till magen.
Snälla 2012, för det positiva med dej att min familj blir frisk, för alltid!